Bläckträdet växer och växer.
Bättre bild på min nya tatuering.
Bläckträd blommar, bläckträd dör och sångerna ekar från tonårens drömmar.
Idag lekte jag och Simon med mina blixtar.
Har tatuerat mig och är så otroligt nöjd att jag inte kan sätta ord på känslan. Här ser man lite i alla fall.
Seriösa som vanligt.
Jag fick också leka modell, iklädd min nya höstkavaj.
Mitt älskade band, 5th Avenue, har blivit signade av Warner Chappell Music och Talent & Brands Scandinavia. Det är helt ofattbart och något som vi drömt om sedan tonårsben. Framtiden är ljus.
I samband med detta så har jag hunnit införskaffa mig en ny bas.
Jag har många historier på lager så jag ska dela med mig av några inom kort.
Sommarbäddar möter drömnät och bortglömda ambitioner.
Rådjursögon stora, mörka, läppar som smakar blod. Vill berätta allt, vill att alla ni förstod.
Jag somnar och vaknar, med silkeslen hud och vågigt hår i mina armar. Vill inte släppa taget, aldrig lämna täcket och hudens varma strömmar. Fingertopparna cirkulerar långsamt och målar abstrakta mönster på din rygg. Jag fann dig och du blev min räddning, och jag som trodde att någon som jag aldrig kunde få någon som du. Men det visar att man kan om man vill för jag ville så himla mycket. Jag ville så himla mycket att jag många gånger förstörde för mig själv. Idag vaknade jag med dig i mina armar och inget kunde varit bättre än det, inget. Vi går ut och brinner upp i natten, vi brinner under vattenströmmar, under stjärnorna och himlen. Vi somnar under bordet, vaknar upp och inser att det är morgon. Men inget spelar egentligen någon roll så länge det är du, bara du.
Det är för dig mitt hjärta slår och du behöver mig som jag behöver dig.
E. Je t'aime mon chéri!
Vintersolen blekte allt som en gång var något annat och sommarhusets vy låg vilsamt under damm.
Här är ett utkast till något jag jobbar på.
"På fönsterkarmen vilade ett hav av livlösa flugor. Plötsligt surrade det till och någon av de förolyckade gjorde ett sista försök till att fly från fönsterbrädet, vinterns mest populära gravplats. Det stycke papper han lämnat på bordet förra sommaren hade bleknat i vintersolen. Det bildade nu ett randigt mönster av vaniljvita och gyllenbruna streck efter persiennen. Från nedervåningen hördes röster, det var resten av familjen som var i full gång med att göra sig hemmastadda. Han ville inte höra, han ville bara stirra på de tusentals träflisor som täckte skrivbordet. På bordet vilade en guldfärgad klocka som säkert funnits i släkten så länge klockorna existerat. Den var täckt av ett tunt lager damm men en lätt vindpust från ett gläntande fönster skulle lätt avlägsna alla spår som tydligt visade att ingen befunnit sig här på flera månader. Men han ville inte öppna fönstret, han ville inte orsaka kaos i flugornas dödshav. Allt fick vänta, allt."
