Pansarhud, jag blundar i mörkret och hjärtat läcker.
Jag har pansarhud men jag blöder så otroligt mycket på insidan. Mitt hjärta är inte byggt av sten. Jag trodde att jag visste men glömmer så lätt, lika lätt som jag faller om och om igen. Jag vill bara gömma mig under mitt svala täcke. Jag vill blunda i mörkret, för att slippa se. Jag vill spränga trumhinnorna och slippa höra, slippa tänka, slippa bry mig om allt så himla mycket. Jag vill ha någons trygga hud mot min, känna hjärtat slå. Det är väl inte så konstigt, inte så otroligt svårt att förstå?
Crash Crash Burn!
Jag har haft fullt upp de senaste veckorna men snart kommer en uppdatering, det lovar jag. Så länge kan ni kika på en film från när mitt band var på sverigefinal i tävlingen Metro On Stage.
Mannen i den vita hatten.
Det känns helt ofattbart, men imorgon är det faktiskt min tur att ta studenten. Jag tycker om min klass, jag tycker om min klass otroligt mycket. Jag tycker också om mina parallellklasskamrater och jag är mycket nöjd med mitt gymnasieval. När hösten faller kommer jag troligen att sakna Carlforsskas små korridorer och de många lärare som har varit förstående och inspirerande. På samma gång kan jag inte beskriva hur skönt det känns att äntligen få bli fri, fri på riktigt. Nu kan jag lägga all min energi på det jag tycker om allra mest. I sommar ska jag spela musik, fotografera, se Kent flera gånger, skriva, umgås med mina vänner och dra ut på galna äventyr. Framtiden är inte klar men när jag kliver ut på trappen imorgon så gör jag det utan rädsla för vad framtiden har att erbjuda. Imorgon ska jag njuta så mycket det bara går, fälla några tårar och vara lycklig över allt fint vi har upplevt tillsammans. Vem skulle jag vara utan alla er, ni som formade M. som ingen annan gjort.
Tack så himla mycket!
Jag må vara 20 år och färdig med allt som hör ungdomen till men jag kan inte säga annat än att MITT VILDA TONÅRSHJÄRTA SLÅR OCH SLÅR OCH SLÅR.
Tack så himla mycket!
Jag må vara 20 år och färdig med allt som hör ungdomen till men jag kan inte säga annat än att MITT VILDA TONÅRSHJÄRTA SLÅR OCH SLÅR OCH SLÅR.
Vi ställer up på led i någon annans uniform
Lite bilder från veckan. I torsdags var jag i hjältarnas stad på Kentkonsert, jag lovar att berätta om det när jag landat från natthimlen. Snart tar jag studenten och allt är så otroligt diffust.
