barnahjärtans svaga slag, riviga tonårspulser och visuell skelettdestruktivitet.
i åtta, nio eller tio år har jag flytt, gömt mig i skuggorna från mörkret. detta var tydligen ingen lättförgänglig passage och ingen diagonalformad småstadsgränd som man bara glider igenom. detta var något som kräver mod och det börjar bli dags att kräla ut i ljuset nu.
fint som alltid.
sv: Vad fint det lät med ett eget universium. Jag tror att vi har det inom oss, alla, fast vi inte riktigt vet om det. En del har hittat det och dom är lite som oss, andra är rädda och stannar kvar, endel som bara är nyfikna, hos dom står dörren på glänt. Men alla bär på universumet, för att i botten så är vi alla olika, olika vilsna själar i hopp på att bli upptäckt av någon som pussar en godnatt i nacken. Hoppet är det vi lever på, och på våra drömmar.
(Tycker om hur du sätter mitt huvud i tankar, även om jag har en hel drös med läxor som ligger och kollar på mig med ilskna blickar.)
Jag får nästan rysningar. Älskar ditt bildspråk.
sv: Ja, det finns en regelbundenhet i årstidsskiftningarna, ett jämnt hjärtslag som rycker till ibland men som ändå alltid återgår. Människorna är det helt tvärtom med.
Martin, Jag ber om ursäkt att jag säkert upprepar mig hela tiden, Men jag sitter här nu i mitt mörka rum, Men en liten sketen lampa tänd, Jag sitter här med gåshud, Jag ryser, Så otroligt bra skrivet, skriva är en av de bästa sakerna hos dig verkligen så sluta inte med det!!
sv: Det är ingen fara Martin. Jag blir lika varm inombords av alla fina ord, gång på gång. Att skriva är verkligen något som jag brinner för och känner att jag kan få utlopp för mina känslor genom, så jag hoppas att jag kan fortsätta med det på ett sätt eller ett annat.
du skriver så fint. sluta aldrig med de
//ebba
sv till ebba: tack så jättemycket, jag ska aldrig sluta. lovar!
