sjukhusallergi och femteklassfobi
jag läste något och fick ett infall, någon slags vision, något som kan liknas vid en optimistisk ambition. jag tänkte att ljuset är ju fint och att vara lycklig är säkert skoj, men sen kom jag på att mörkret är ju tryggt och tysta tankar behöver milslång motion.
och kanske hade jag ett ljus tänt långt borta på en plats där ingen fanns. och kanske har jag fortfarande ett ljus tänt men vad gör det för nytta någon annanstans?
vad hände med fegisen i gruset vars glasögon just sparkats av och hur förvandlades sjukhusallergi och
femteklassfobi till tvåsiffrigt antal av besökstider och sår som alltid svider?
man kan alltid tänka, försöka sig på en överslagsreflektion. men det betyder inte att man börjar leva, i alla fall inte med en optimistisk ambition.
sju, åtta, nio, tio, kanske elva år. ett är säkert, allt är precis som igår.
och kanske hade jag ett ljus tänt långt borta på en plats där ingen fanns. och kanske har jag fortfarande ett ljus tänt men vad gör det för nytta någon annanstans?
vad hände med fegisen i gruset vars glasögon just sparkats av och hur förvandlades sjukhusallergi och
femteklassfobi till tvåsiffrigt antal av besökstider och sår som alltid svider?
man kan alltid tänka, försöka sig på en överslagsreflektion. men det betyder inte att man börjar leva, i alla fall inte med en optimistisk ambition.
sju, åtta, nio, tio, kanske elva år. ett är säkert, allt är precis som igår.
Kommentarer
Trackback
