sommarjakt

Fick jag välja skulle jag vilja ligga kvar under täcket och lyssna på Kent livet ut. Under täcket på mitt trygga tonårsrum. På det rum där alla texter blivit till. Egentligen vill jag ju uppleva allt vad världen har att erbjuda men på samma gång skrämmer det mig som inget annat. Jag måste erkänna att jag är lite rädd för att förlora en del av mig själv när jag officiellt lämnar barndomen och ungdomen bakom mig. Det är ju trots allt hela mitt liv än så länge. Blir det som att lämna hela livet bakom sig? Det är ju inte alls vad jag vill. Jag tror dock att jag kan växa ännu mer om jag bara vågar släppa taget. För nu är det dags för mig att försvinna bort från det trygga som alltid varit. 

 

Jag hoppas att jag, förutom att mista minnen från förr, kan lyckas lämna lite av tyngden bakom mig. Jag hoppas att orden följer med och att rösterna som viskar från väggarna finner sin väg och vågar göra mig sällskap. Orden har alltid snurrat lite för snabbt i mina tankar, redan som liten, men jag är verkligen stolt över att jag nu lyckas kanalisera ut dem i fingerspetsarna för att bilda meningar när meningarna än är redo att födas.

 

Och jag vet inte vad det är men jag känner att orden kan leda mig till något gott. Jag har börjat få små vägledande vågor som rusar genom min kropp. Jag vet inte var de kommer ifrån eller om de är här för att stanna men jag vet att jag inte skulle tacka nej till deras sällskap om jag fick välja. 

 

Om en månad flyttar jag och då blir inget som förut. Men det blir bra, det vet jag.