Barcelona.

Tänkte bara berätta för alla att jag packar ihop mitt liv och flyttar till Barcelona i höst. Jag har sagt upp mig från mina jobb och känner mig redo för att uppleva nya spännande äventyr. Från och med den 13 augusti, då jag slutar mina jobb, till runt sista september, då jag åker, kommer jag att ta frilansuppdrag precis som vanligt ifall någon vill boka in en fotografering. Jag kommer att sakna alla vänner och min familj otroligt mycket men ni är hjärtligt välkomna att hälsa på mig när jag kommit till ro. Nu på söndag tar jag en tur till Barcelona med Anton, för att vänja hjärtat vid sin nya puls och hälsa på en god vän. Sen ska jag bara njuta av sommaren, lansera min hemsida, genomföra många roliga fotoprojekt, gå på konserter och umgås med alla fina människor jag har i min närhet. Kameran följer mig givetvis vart jag än går så jag ska hålla er så uppdaterade som det bara går. Nos vemos en el otro lado. 
 
 
//M.

Anywhere but here.

Vinet flyter tungt som blod i de kristallklara glasen. Jag ska fråga, vart är vi inatt? Och du ska svara i Amazonas, på kullerstensgator i Barcelona eller mitt i Paris hjärta. Ja, Paris. Inatt känner vi Parisnattens puls, under Eiffeltornet. Och lyftkranen, bortanför balkongräcket, som smeker stjärnorna är vårt Eiffeltorn. Med ljusslingan som eldflugor i luften och stereon som de avlägsna dragspelen. Inatt är vi i Paris. Imorgon ska jag fråga vart vi är, och du ska svara någon annanstans. Kanske på andra sidan jorden, under havsytan och andas tungt eller högt över molnen. Anywhere but here.

Som sår i själen, plåster på såren. Vi blöder ihjäl men. Så räknar vi åren. Och vi ger aldrig upp. Vi är flera som står än. Så länge vi är där, anywhere but here.

Lät bläckpennan se ljuset för första gången på länge, och vattnet bara strömmar.
 
//M.

Det var luft och inget mera.

Jag springer under stjärnorna, när alla sover och ingen ser. Glöder i vårluften men brinner i vinternatten. Säg vad vi sa om att paint it black, det svartnar för ögonen med trettio meter ned, till marken. Så många broar jag bränt, men hur många mil man än kan springa för sakens skull så tar mig ingen riktigt över, nej. Och med bara en glasdörr mellan rätt och fel så spricker golvet där inne men vi finns kvar, trettio meter upp. Jag hör fortfarande hur själen stormar runt i vinden. Tänkte för mig själv, det här är ett av dessa minnen. Där man var nära men inte riktigt där, i den nattsvarta himlen.



//M.

Petroleum, de tusen ljusen och hundrameter höga väggar.

NY, 2012. Klockan hade nog passerat 22.00. Och där smög jag och min tankspridda kropp runt mellan skyskraporna. Minns att jag passerade en port vaktad av två män med maskingevär, tänkte att det måste finnas något viktigt där inne. Satt ned, gick balansgång, satte mig igen, på betongen. Under en missfärgad himmel, av strålkastare, bensin, stjärnor, hopp och nattblått. Det var ganska tomt ute, bilar och människor passerade lugnt, men undrade säkert vad denna vilsna pojke gjorde där, så liten jämfört med omgivningen. Men när jag satt där på betongen, med ljummen vårluft och avgasdoft flytande genom lungorna kände jag det där som jag bara känt i drömmarna. Lyssnade på musiken, "Petroleum" för att det luktade så gott, sen kom "999". Toner, sång, text, trummor, bas, Martin, Markus, Sami, Joakim. Sen kom raden, musiken, ljuset. "Hur långt man än har kommit, är det alltid längre kvar", jag hade hört låten säkert 444 gånger innan och alltid tänkt på hur sant det var. Men där, där och då kunde jag sluta ögonen och tänka att jag är ta mig fan här och det är inte en meter kvar. Jag är på andra sidan jorden och hade inte önskat vara på någon annan plats. Och endorfinerna bara strömmade, som Hudson River framför mina fötter. Jag ställde mig upp och snurrade runt, armarna rakt ut, som fågel Fenix född på nytt och redo för sina första vingslag. Skyskraporna sträckte sig långt upp mot stjärnorna men jag var lika lång. Jag var inte en vilsen pojke, jag var inte liten jämfört med omgivningen. Jag har under två års tid inte lyckats skriva vad jag tyckte om resan till andra sidan jorden, trots att så många frågat och varit nyfikna. Det finns till och med ett utkast, 1 år och 7 månader gammalt, där jag försökt men bara kunnat få fram två rader. Jag har inte kunnat berätta för det har inte funnits ord som kan beskriva vad jag fick uppleva. Inatt kom de till mig, allting kom ikapp. Jag skulle kunna skriva och skriva, en sida, två, en bok. Men det spelar egentligen ingen roll. Det enda jag önskar mig av livet är att få känna den där magiska känslan igen. Det var inte lycka, det var långt above and beyond. New York, drömmarnas stad. Men det här, det här var inte en dröm.

//M.

Som tomma ord, ett massmord. Det finns hål i allting.

Så länge sedan sist.
Fläkten skar i luften med sin isiga udd, hårt genom sommarbrisen.
Kroppen lämnade sängen och sjönk rakt igenom madrassen, ned i djupet. Det svarta djupet.

Det var bara en dröm men det gjorde ändå så fruktansvärt ont. Jag sprack både inuti och utanpå. Av själva tanken. Som när ankaret på en kryssare bryter isen och tränger genom vattenytan. Precis så kändes det.

Och som tomma ord, kom bläcket alltför fort. Som tomma ord kom slagen lika hårt. Och livet var så svårt. Som tomma ord ekade själen. Som tomma ord.

Det finns hål i allting.

Ta ett millimeterkliv och se världen som du aldrig gjort förut. Det blir nya perspektiv, ett helt nytt liv.

Han tänkte att en snöflinga kan ju drunkna under andra snöflingor. Som ett massmord. För varje flinga som landar så dör en på marken. Det måste betyda att vinden kan blåsa bort och att elden kan brinna upp.

Det finns hål i allting.


Ägnade natten åt att läsa meterlånga sidor med anteckningar. Gammalt material alltså. Lyckades skriva lite nytt också, det var inte igår.

//M.

sömnen tar er när jag går.

brandgul himmel bakom täta tolvslagsmoln. bläcksvarta siluetträd med vilda armar. svajar i trioltakt, viskar om hemliga vägar ovan molnen. platser ingen ser med vanliga ögon, alla är ni blinda.

förblindade av ljuset. allting händer när det släcks, när ni blundar, när ni går. bakom ryggarna finns det där ni drömmer om, det ni drömde när ni sov. att fånga dagen är en lek, det är natten man måste se. den behöver inte fångas och den vaknar när jag kommer, somnar när jag går.

åh, jag önskar så, jag kan inte berätta vad jag såg. hemligheter, små hemligheter, blodsband sluter tystnadsplikt. ni vet inte vad ni missar när ni sover, när ni går. sov som barn, bara sov.

grusvägen knastrar, fotsteg smattrar som luftvärnseld. mörkret ligger på men sov ni, bara sov.

vampyrtankar

bit tills blodet forsar. ge mig sockerkick på sockerkick tills jag får blodsockerfall. det är inte bettet som känns, min smärta saknar gräns.

det är 20 år sen nu, här är jag men var är du?

du har saltvattensfuktigt svallvågshår och jag är en ljusskygg vampyr. snälla bit mig, bit mig blodig tills du spyr!

mil efter mil, ovanför molnen. så lätt, så tyst. vi färdas med stil. med färska vampyrbett, en blodig kyss. så hett, så tyst.

din revbenshud är skör och du spricker, faller samman. solen strålar och du dör, kom och göm dig här i mörkret, låt oss leva här tillsammans.

sommarjakt

alfabetets gränslösa anagram

bildar tusen långa, långa ord

vet du är det bäst att plocka fram

det har skett skoningslösa mord

 

en liten fjäril, kanske flera ton

fångade i gammelfarfars håv

fastnålade i glastäckta tavlor

jakten skedde lågmält när de sov

 

sommargolvet fullt av fjärilsfjäll

barfota fötter i en färgsprakande grav

kan inte kalla det för en värdig duell

när jätten smyger mordiskt in i fjärilshav


hjärtans sköra slag

du bara står och ler
i ditt vinter wonderland
tror att ingen ser
ny hud vid din hand

vilka skuldror, vilken ryggrad
håller du extra hårt idag och
hur många decibel
har ditt hjärtas sköra slag?

beslutsångest och naivitet
i ditt vida vinter wonderland
du kan väl uppträda diskret?
trots att själen står i brand

vilka skuldror, vilken ryggrad
håller du extra hårt idag och
hur många decibel
har ditt hjärtas sköra slag?

snöstorm

du är insnöad och blind 
du bara exploderar 
som en snöstorm, en kylig vind 
min hjärna imploderar    

orden biter lika hårt 
gång på gång 
du vet att det känns 
att huden bränns    

dina ord går på repeat 
repeat, repeat, repeat
tysta, hårda ord 
en dödlig pusselbit    

du vet att det känns 
du vet att det bränns 
men du bara exploderar 
och min hjärna imploderar    

som en snöstorm, en kylig vind

papperssvalor

jag älskar att skriva texter, kanske främst dikter, och har precis skrivit klart en bok som jag arbetat med under en längre tid. min poesi kommer att gå under namnet "papperssvalor", fria och högtflygande som de är.

RSS 2.0