Vänta med att tänka.


Tänd på.



Voice of the world

Min nya musikkompis. Liten men fruktansvärt kraftig!

Laglös i fristaden.

Här är en hel del nya bilder från lägenheten. Jag ska bjuda in er mina vänner, men jag är en sådan perfektionist att allt måste vara fulländat först.
 
//M.

En kort visit i hjältarnas stad.

Idag har jag varit på jobbintervju i Eskilstuna. Nästa vecka får jag besked ifall jag gått vidare till nästa uttagning. Om dagarna pluggar jag och gör lite frilansjobb åt VLT. Snart är allt i ordning i lägenheten, då ska jag visa vad fint det är.
 
//M.

Interiörfoto

Lite interiörfoto från ett jobb jag gjorde för tidningen.

Det blir nya perspektiv, ett helt nytt liv.

 
4/5 av min samling.

Bland fanor, stöveltramp, hör jag din puls.



Mina nya älsklingar. Nu får våren springa hit.
 

Under the light

 
Börjar komma i ordning i lägenheten men än är inte allt färdigt. Bjuder er på lite bilder så länge. Vill visa alla hur fint det är/kommer bli!
 
//M.

Operation metro

Mina fina träningsskor. Köpte dem och började träna innan jul.
 

Ingen kunde röra oss två noll ett två.

Tidigare år har jag skrivit långa krönikor om nyår och diverse högtider. Denna gång besparar jag er nöjet att läsa en sådan. Inget förändras när klockan slår tolv. Era hjärtat kommer att dunka precis lika hårt och världen kommer att sova precis lika djupt. Men ha en riktigt trevlig kväll!

Min stolthet, min elit.

Förra året skrev jag tills tårarna fick mina fingrar att halka på tangentbordet. Jag var svag, rädd och ångerfull. Jag gick under jord. Detta år är jag mycket starkare. Jag kan tänka utan att falla. Jag vet att dina rådjursögon följer mina steg. Önskar bara att jag kunde visa vad jag kan. Berätta om stoltheten, min elit. 
 
Grattis på födelsedagen M.
 
 

Vägen in i ljuset, ackompanjerad av isländska stråk.

När jag tidigare idag låg under täcket och skrev om blod, mörker och kompakt tystnad tänkte jag inte klart. Nu, några timmar efteråt har jag kommit till insikt om mycket i mitt liv. Jag lever dubbelliv, trippelliv och långt många fler liv än så. Det är dags att fläta ihop alla trådar till en ordentlig massa och låta alla soldater strida i samlad trupp. Jag ska sluta vara en tidsoptimist som försätter sig i stressade situationer. Min kropp klarar inte av det, det tär mig sönder och samman. Jag ska kontrollera mina beroenden och omvandla dem till rena njutningar. Jag ska få igång kroppen med träning så att jag kan sova och äta bättre. Jag ska ta det lugnt och tänka på mig själv så att jag kan må bra. Jag ska bli världens bästa pojkvän för mitt hjärta förtjänar det bästa hon kan få.

 

Mental detox och själslig tillfredsställelse. Så stavas projektet där disciplin är den största nyckeln till framgång.


För hur mycket man än vill uppnå och hinna med i livet så kommer man ingenstans om man inte stannar upp och ser sig omkring. Jag kritiserar ofta mig själv, det gör ofta ont. Men utvärdering kan leda till förbättring och så länge man inte ifrågasätter sin existens, för det ska man aldrig göra, så lever hoppet kvar. Inatt går jag ensam in i ljuset till ljudet av isländska stråk.


Väggarna viskar i mitt tonårsrum

Fick jag välja skulle jag vilja ligga kvar under täcket och lyssna på Kent livet ut. Under täcket på mitt trygga tonårsrum. På det rum där alla texter blivit till. Egentligen vill jag ju uppleva allt vad världen har att erbjuda men på samma gång skrämmer det mig som inget annat. Jag måste erkänna att jag är lite rädd för att förlora en del av mig själv när jag officiellt lämnar barndomen och ungdomen bakom mig. Det är ju trots allt hela mitt liv än så länge. Blir det som att lämna hela livet bakom sig? Det är ju inte alls vad jag vill. Jag tror dock att jag kan växa ännu mer om jag bara vågar släppa taget. För nu är det dags för mig att försvinna bort från det trygga som alltid varit. 
 
Jag hoppas att jag, förutom att mista minnen från förr, kan lyckas lämna lite av tyngden bakom mig. Jag hoppas att orden följer med och att rösterna som viskar från väggarna finner sin väg och vågar göra mig sällskap. Orden har alltid snurrat lite för snabbt i mina tankar, redan som liten, men jag är verkligen stolt över att jag nu lyckas kanalisera ut dem i fingerspetsarna för att bilda meningar när meningarna än är redo att födas.
 
Och jag vet inte vad det är men jag känner att orden kan leda mig till något gott. Jag har börjat få små vägledande vågor som rusar genom min kropp. Jag vet inte var de kommer ifrån eller om de är här för att stanna men jag vet att jag inte skulle tacka nej till deras sällskap om jag fick välja. 
 
Om en månad flyttar jag och då blir inget som förut. Men det blir bra, det vet jag.

Klåparen kommer och klåparen går men ett av livets bästa sommarminnen består.

Förväntansfulla sinnen väntar på klockans tunga slag. Plötsligt, klockspelen börjar långsamt och ökar snabbt i intensitet. Syntarna strömmar och baskaggen börjar pulsera. Sen kommer orden som en flod av vemod innan himlen rasar och alla kastas ut över ett stup, som ett fritt fall med skrik som ekar över hela staden. Lugnet innan stormen, nu börjar resan genom det magiska i nattens sken. Här är färgerna på natten, här är Klåparen min vän.
 
Stycket ovan beskriver en liten del av ett sommarminne jag fick detta år. Ett minne som betyder mig mycket och som förmodligen kommer att följa mig på vägen en lång, lång tid. Att jag även fick se mina idoler och förebilder stå på samma mark som jag själv är något som jag kommer bära med mig. En dramatisk natt med nervsammanbrott och lyckorus. En riktig rövarhistoria som jag hoppas att jag får dela med mig av någon gång.
 
Och natten tystnar när färgerna sprakar över slottsgården. Natten tystnar när ekot slutat slå och rösterna brunnit ut. Klåparen kommer och går men ett av livets bästa minnen stannar kvar.

Klivet ut i verkligheten, tiden kommer när tiden bör.

Vad är det som egentligen händer i mitt liv just nu? Det är ganska mycket.
 
Jag har precis skrivit på papper och blivit lägenhetsägare så just nu planerar jag för fullt inför flytten som sker i december. Det är ett stort steg att flytta hemifrån men jag är otroligt taggad på att kasta mig ut i vuxenvärldens ovissa armar. Jag jobbar också mer och mer, som frilansfotograf på VLT precis som förut. När jag inte jobbar så pluggar jag på min fotokurs. Jag önskar också att jag hade mer tid till att läsa alla böcker som ligger och väntar på mig, och att jag hade mer tid till att skriva alla texter som snurrar i mitt huvud. Men tiden kommer, det vet jag. När jag är redo.
 
Så länge vill jag tipsa er om den bästa bloggen jag någonsin läst. Så brutalt ärlig och dödligt sann. Mycket rörande, inspirerande och otroligt välskriven. Ni missar något om ni inte ger den en chans. Jag rekommenderar er verkligen till att gå in och ägna några minuter av era liv till att läsa vad Kristian har att skriva - http://ikroppenmin.blogspot.se/ .
 
//m.

Sommarens sista vattenlöv.

Jag tänkte påminna er om hur gröna löv och sommarväder ser ut, nu när hösten dränker oss mer och mer. Förövrigt har jag mycket att stå i och lite stora saker på gång men jag återkommer om det så snabbt jag kan.
 

Blomsterflickan med kniven i tomheten.

Vi vadade fram i knähögt sommargräs, på jakt efter midsommarblomster, en sommarkrona för att smycka ditt vågiga hår. Hand i hand och jag visste att du släpper världen när vi går. Vi vadade fram i solnedgången men gräset var för högt, jag tappade fotfästet för snabbt, sjönk till botten av ödemark. Drunknade i lera, jord och sand. Tänkte att jag äntligen fick dansa med en flicka som har blommor i sitt hår. Men istället låg jag hopkurad i skogen, bakom buskar, bakom snår. Du håller huvudet högt, springer runt och runt igen. Jag pressar huvudet tungt mot den rosiga kudde som doftar blomstersött och påminner om din silkeslena hud. Du föll men kunde kliva upp. Jag hade klättrat så högt men tappade taget, föll hjälplöst bakåt. Är det nu som livet brister? När hjärtat slutat slå och jag ligger på botten av mitt hål. Med en kniv rakt i bröstet, mellan revbenen, under hjärtat, över lungorna, välriktat och hårt. En kniv rakt i tomheten, där det känns som mest men inte går att se. Där det blöder utan sår. Hur ska jag någonsin kunna leva efter principer och tolvmånadsvintrar utan sommar eller vår. Kan du lova att det går? 

 

Vi kanske spelar ett spel men oavsett vem som vinner tillslut så känns allting ganska fel. Säg mig, varför det skulle vara jag när du har oändligt många val? Vi får väl vänta och se, jag kan inte säga att jag vet men tror på min moral. Du ser staden full av svek och jag bjuder in dig till min värld. En sfär, en plats som ingen ser. Jag är inte vek, jag bara säger som det är.

 

(ett gammalt utkast.)


Moln som vågor. Rullar fram, mjukt mot hårt.

Testade att göra en timelaps. - http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=pHkFY5IuyVg#!

Skrapsår, vinkällare och fjärilsvingar.

 
Lägger upp lite icke publicerade bilder.

Kents egna vin som jag bara var tvungen att köpa några flaskor av. Jag har smakat alla tre och de är goda, resten av flaskorna ligger i vinkällaren på lagring.

Tårta som jag bakade lagom till midsommar.
 
Skrapsår som hör våren till och en av mina fina fjärilstavlor.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0