ryggradsbläck som formar svarta hål, tusentals små hål.
här kommer en diffus förklaring till den text jag numera bär i nacken och den är diffus då jag inte vill låta er förstå allt. "illuminate my skies" hette den första blogg som jag någonsin hade och frasen betyder för mig i princip samma sak som "sommarjakt" gör, fast på engelska. dock så är "sommarjakt" ett ord för mig att följa och "illuminate my skies" ett ord för er att följa. tolka som ni vill, nu slipper ni fråga i alla fall.
stjärnstoft, tänd på så kan jag se dig!
ikväll hoppas jag på att få flyga lite bland stjärnorna, ovanför de tunga molnen. gör mig gärna sällskap, ovanför molnen.
euforistorm, stanna här och nu.
idag stormar det i kroppen, inte sådär jobbigt utan sådär skönt. igår fick jag hem Kents nya skiva och den är underbar. idag har jag tatuerat mig på två ställen och är hur nöjd som helst, bilder kommer vid ett senare tillfälle. imorgon ska benen bli vimmelkantiga även om de inte borde och jag är alltför rebellisk om dagarna men så får det vara.
några av oss hittar dit en gång men förstår inte vad vi ser, några av oss hittar dit en gång sen aldrig, aldrig mer.
några av oss hittar dit en gång men förstår inte vad vi ser, några av oss hittar dit en gång sen aldrig, aldrig mer.
du har en sockeryta, jag fäster blicken vid din aura
huden slocknar och bläckdrömmar tänds. lövtunna nervtrådar känns.
petroleum snurrar och känns så rätt. det rycker i varje lövtunn nervtråd och elektropulserna slår. de slår och slår. på onsdag slår klockorna flera slag än vanligt eftersom "jag är inte rädd för mörkret" bör anlända i ett fint paket. på torsdag slocknar ännu lite hud för att tända bläckdrömmar.
nästa inlägg blir lite bilder som jag tagit under den senaste veckan men när jag publicerar nästa tanke önskar jag att jag fått ett svar. ett sådant svar som man vill ha, ett sådant som bara känns sådär bra.
sommarjakt
alfabetets gränslösa anagram
bildar tusen långa, långa ord
vet du är det bäst att plocka fram
det har skett skoningslösa mord
en liten fjäril, kanske flera ton
fångade i gammelfarfars håv
fastnålade i glastäckta tavlor
jakten skedde lågmält när de sov
sommargolvet fullt av fjärilsfjäll
barfota fötter i en färgsprakande grav
kan inte kalla det för en värdig duell
när jätten smyger mordiskt in i fjärilshav
mina tankar flyr, springer fyratusen mil
mina tankar går: bläck, hjärtslag, fina ord, bläck, synålsregn, USA, svart bläck, din puls, vad du gör, vem du är, elektropulser, hud, stjärnor, svala händer i mina, frihet, mörker, New York, eko, osynlighet, kappvändare, dödsätare, papperssvalor, nyckelben, magisk vyer, rosenröda himlar, svallvågor, tomhet och blåsvarta nätter.
men det är bara några av de saker som känns under huden mellan svaga hjärtslag och elektropulser.
men det är bara några av de saker som känns under huden mellan svaga hjärtslag och elektropulser.
svart och svår, 19 år. inga magnethjärtan och motpoler.
jag önskar mig någon lika svart och svår som jag, för minus och minus blir plus och jag tror inte på att motpoler hör ihop. vi har väl inga magnethjärtan, eller?
någons tankar som snurrar runt och snuddar vid rymdens alla hörn och följer efter stjärnorna. mörka, djupa ögon, skör hud och äventyrslängtan.
och jag önskar mig ett hav av frihet, något att simma i
jag tycker väldigt mycket om kläder och köper troligtvis lite för mycket men lite variation skadar ju aldrig. här har ni i alla fall bilder på några av mina klädval, ni hittar flera på min lookbook -> http://lookbook.nu/martinbohm
synålsregn
vridna paralleller, svarta hål och synålsregn som pressas genom huden. försvinn, gå iväg, krascha och brinn!
blomstertapeten färgar av sig, målar samtiden med eldfärg
osynlig, jag skriker men ingen hör. orden ekar under huden, i varje ynka elektropuls.
det finns så mycket jag skulle vilja förklara för er men det skulle aldrig gå. för hur många synonymer, rim och metaforer jag än använder så kan jag bara snudda vid de yttersta spetsarna av hur känslorna känns under huden, hur de känns inombords.
jag skulle vilja förklara hur det känns att sitta i ett trångt och mysigt rum med sina vänner men att ändå känna sig tusentals mil ifrån. att känna sig ensam i ett folkhav skär djupare än att känna sig ensam i en öde skog. jag skulle vilja förklara hur det känns att alltid föra två parallella konversationer samtidigt, en inre och en yttre. hur det känns att aldrig förstå vad alla pratar om bara för att vissa ord snurrar runt, runt, runt och ekar, ekar, ekar i huvudet hela tiden, hela tiden, hela tiden.
hör: "oj, är du kvar?"
tänker: märkte ni ens att jag var här från början? ingen har ju pratat med mig. bryr ni er ens? sluta med denna falska entusiasm och detta dåliga agerande.
jag skulle så gärna vilja berätta allt för er och bara skrika rakt ut. men ni skulle nog ändå aldrig förstå. orden ekar under huden, i blodet, i varje hjärtslag, i varje nerv, i varje ynka elektropuls.
solens långväga strålar biter inte sönder kallblodigheten
ett helt liv utan sommar. så känns det för det spelar ingen roll hur starkt den långväga solens strålar lyser, jag är lika kallblodig ändå. det är det jag är van med, det är det jag vuxit upp med. varför skulle det gå att ändra på nu? jag önskar av hela mitt hjärta att det går och jag försöker verkligen. jag lovar, jag försöker. jag försöker så hårt.
dödsätare väntar under sängen och min patronus är förlorad
det verkar som att vi föll tillsammans för när du kollapsade började mörkret lysa starkare. jag tror att du var min patronus, en hjort eller ett rådjur. det är jag helt säker på.
nu ligger dödsätarna under sängen och väntar medan de osynliga dementorerna sänker temperaturen och stjäl den kvarvarande euforin. de väntar och min patronus är inte bara svag, den är icke existerande.
nyckelben, bläcksvalor och geometriavtryck
idag vandrade jag i skogen och fotograferade så en hel del bilder kommer att dyka upp. så länge får ni titta på mina tre tatueringar.
du var ingen magisk drog men vi var vilsna tillsammans
håkan sjunger "vi är inte sånna som i slutet får varann". han sjöng om oss för du var inget lyckopiller, ingen magisk drog. men du var speciell och allt jag plötsligt såg.
vi var båda så vilsna. i själen, i hjärtat och i tankarna var för sig men i kroppen tillsammans. vilse i en skog men det spelade ingen roll för du log och sa att "här har jag aldrig varit förut". jag hade inte heller varit där och det var så spännande. samtiden existerade inte längre och ingenting spelade någon roll. sedan upptäckte vi att vi nästan var hemma och skrattade åt oss själva.
hur kunde vi någonsin tro att vi hade tagit oss härifrån?
hur kunde vi någonsin tro att vi hade tagit oss härifrån?
en karusellkväll med gyllengul och rosenröd himmel
