Det var luft och inget mera.

Jag springer under stjärnorna, när alla sover och ingen ser. Glöder i vårluften men brinner i vinternatten. Säg vad vi sa om att paint it black, det svartnar för ögonen med trettio meter ned, till marken. Så många broar jag bränt, men hur många mil man än kan springa för sakens skull så tar mig ingen riktigt över, nej. Och med bara en glasdörr mellan rätt och fel så spricker golvet där inne men vi finns kvar, trettio meter upp. Jag hör fortfarande hur själen stormar runt i vinden. Tänkte för mig själv, det här är ett av dessa minnen. Där man var nära men inte riktigt där, i den nattsvarta himlen.



//M.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0