När jag tidigare idag låg under täcket och skrev om blod, mörker och kompakt tystnad tänkte jag inte klart. Nu, några timmar efteråt har jag kommit till insikt om mycket i mitt liv. Jag lever dubbelliv, trippelliv och långt många fler liv än så. Det är dags att fläta ihop alla trådar till en ordentlig massa och låta alla soldater strida i samlad trupp. Jag ska sluta vara en tidsoptimist som försätter sig i stressade situationer. Min kropp klarar inte av det, det tär mig sönder och samman. Jag ska kontrollera mina beroenden och omvandla dem till rena njutningar. Jag ska få igång kroppen med träning så att jag kan sova och äta bättre. Jag ska ta det lugnt och tänka på mig själv så att jag kan må bra. Jag ska bli världens bästa pojkvän för mitt hjärta förtjänar det bästa hon kan få.
Mental detox och själslig tillfredsställelse. Så stavas projektet där disciplin är den största nyckeln till framgång.
För hur mycket man än vill uppnå och hinna med i livet så kommer man ingenstans om man inte stannar upp och ser sig omkring. Jag kritiserar ofta mig själv, det gör ofta ont. Men utvärdering kan leda till förbättring och så länge man inte ifrågasätter sin existens, för det ska man aldrig göra, så lever hoppet kvar. Inatt går jag ensam in i ljuset till ljudet av isländska stråk.
Fick jag välja skulle jag vilja ligga kvar under täcket och lyssna på Kent livet ut. Under täcket på mitt trygga tonårsrum. På det rum där alla texter blivit till. Egentligen vill jag ju uppleva allt vad världen har att erbjuda men på samma gång skrämmer det mig som inget annat. Jag måste erkänna att jag är lite rädd för att förlora en del av mig själv när jag officiellt lämnar barndomen och ungdomen bakom mig. Det är ju trots allt hela mitt liv än så länge. Blir det som att lämna hela livet bakom sig? Det är ju inte alls vad jag vill. Jag tror dock att jag kan växa ännu mer om jag bara vågar släppa taget. För nu är det dags för mig att försvinna bort från det trygga som alltid varit.
Jag hoppas att jag, förutom att mista minnen från förr, kan lyckas lämna lite av tyngden bakom mig. Jag hoppas att orden följer med och att rösterna som viskar från väggarna finner sin väg och vågar göra mig sällskap. Orden har alltid snurrat lite för snabbt i mina tankar, redan som liten, men jag är verkligen stolt över att jag nu lyckas kanalisera ut dem i fingerspetsarna för att bilda meningar när meningarna än är redo att födas.
Och jag vet inte vad det är men jag känner att orden kan leda mig till något gott. Jag har börjat få små vägledande vågor som rusar genom min kropp. Jag vet inte var de kommer ifrån eller om de är här för att stanna men jag vet att jag inte skulle tacka nej till deras sällskap om jag fick välja.
Om en månad flyttar jag och då blir inget som förut. Men det blir bra, det vet jag.
Förväntansfulla sinnen väntar på klockans tunga slag. Plötsligt, klockspelen börjar långsamt och ökar snabbt i intensitet. Syntarna strömmar och baskaggen börjar pulsera. Sen kommer orden som en flod av vemod innan himlen rasar och alla kastas ut över ett stup, som ett fritt fall med skrik som ekar över hela staden. Lugnet innan stormen, nu börjar resan genom det magiska i nattens sken. Här är färgerna på natten, här är Klåparen min vän.
Stycket ovan beskriver en liten del av ett sommarminne jag fick detta år. Ett minne som betyder mig mycket och som förmodligen kommer att följa mig på vägen en lång, lång tid. Att jag även fick se mina idoler och förebilder stå på samma mark som jag själv är något som jag kommer bära med mig. En dramatisk natt med nervsammanbrott och lyckorus. En riktig rövarhistoria som jag hoppas att jag får dela med mig av någon gång.
Och natten tystnar när färgerna sprakar över slottsgården. Natten tystnar när ekot slutat slå och rösterna brunnit ut. Klåparen kommer och går men ett av livets bästa minnen stannar kvar.
