Petroleum, de tusen ljusen och hundrameter höga väggar.

NY, 2012. Klockan hade nog passerat 22.00. Och där smög jag och min tankspridda kropp runt mellan skyskraporna. Minns att jag passerade en port vaktad av två män med maskingevär, tänkte att det måste finnas något viktigt där inne. Satt ned, gick balansgång, satte mig igen, på betongen. Under en missfärgad himmel, av strålkastare, bensin, stjärnor, hopp och nattblått. Det var ganska tomt ute, bilar och människor passerade lugnt, men undrade säkert vad denna vilsna pojke gjorde där, så liten jämfört med omgivningen. Men när jag satt där på betongen, med ljummen vårluft och avgasdoft flytande genom lungorna kände jag det där som jag bara känt i drömmarna. Lyssnade på musiken, "Petroleum" för att det luktade så gott, sen kom "999". Toner, sång, text, trummor, bas, Martin, Markus, Sami, Joakim. Sen kom raden, musiken, ljuset. "Hur långt man än har kommit, är det alltid längre kvar", jag hade hört låten säkert 444 gånger innan och alltid tänkt på hur sant det var. Men där, där och då kunde jag sluta ögonen och tänka att jag är ta mig fan här och det är inte en meter kvar. Jag är på andra sidan jorden och hade inte önskat vara på någon annan plats. Och endorfinerna bara strömmade, som Hudson River framför mina fötter. Jag ställde mig upp och snurrade runt, armarna rakt ut, som fågel Fenix född på nytt och redo för sina första vingslag. Skyskraporna sträckte sig långt upp mot stjärnorna men jag var lika lång. Jag var inte en vilsen pojke, jag var inte liten jämfört med omgivningen. Jag har under två års tid inte lyckats skriva vad jag tyckte om resan till andra sidan jorden, trots att så många frågat och varit nyfikna. Det finns till och med ett utkast, 1 år och 7 månader gammalt, där jag försökt men bara kunnat få fram två rader. Jag har inte kunnat berätta för det har inte funnits ord som kan beskriva vad jag fick uppleva. Inatt kom de till mig, allting kom ikapp. Jag skulle kunna skriva och skriva, en sida, två, en bok. Men det spelar egentligen ingen roll. Det enda jag önskar mig av livet är att få känna den där magiska känslan igen. Det var inte lycka, det var långt above and beyond. New York, drömmarnas stad. Men det här, det här var inte en dröm.

//M.

Kommentarer
Postat av: I.

Hej! Du vet inte vem jag är, men jag har följt din blogg länge nu och jag älskar varenda inlägg du gör. Både dina texter och bilder är fantastiska! Snälla, sluta aldrig att skriva eller fotografera. /En annan fotograf, skribent och basist.

Svar: Åh, tack så mycket. Jag lovar, sådana fina ord som får mig att fortsätta. //M.
Martin Bohm

2014-02-16 @ 22:03:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0