Galler och trädkronor döljer en oskärpa av hård betong

Här är lite bilder från en av mina många promenader. Om dagarna pluggar jag foto. Distanskursen "Professional Photography" på New York Institute Of Photography, skriver, jobbar på att få ut min diktsamling, spelar med mitt band och umgås med min fina flickvän.






Vi studsar skrattfyllt mot himlen under sommarens sista dagar.



Här är lite bilder från när jag och Simon tog med hans hundar på äventyr samt skrattade som barn på studsmattan.

Morgonfrost, du krossar isen. Fingrarna skakar och allt har ett slut.

Morgonfrost och svala droppar tynger löven som faller, ett efter ett. Snart begravda under skaren där barnens steg ska eka längre än februari. Det smakar salt, det doftar blod. Dina sommarskor är för små och de kan bara krossa isen. Kroppen säger välkommen in men revbenen skriker, snälla hjälp oss ut. Jag hoppas att du är lika nära mig som jag är nära dig. Dina tänder mot min hals och du lämnar, blodspår. Jag vill inte sudda ut. Mina fingrar mot din hals, pulsådervågor. Jag vill känna ditt lugn. Vi drömde om sand, prärietäckta vidder med stjärnklara himlar som lyste starkare än 100W ilsket lysrörsljus. Ljumma regnskogsdroppar som kunde slå ned i håret och sakta krypa ned för ansiktet, smeka halsen och sedan splittras mot marken. 
 
Under täcket är allt tyst. Lamporna blinkar på distans, isblått, månljusgult och klart. Som tankarna du tänkte, tankarna du tänkte när du valde allt så smart. Blodet kryper i huden som giftiga insekter. Fingrarna skakar och tvivlar på orden som tonas ut. Allt varmt, allt kallt, allting har ett slut. 

Rådjursögon stora, mörka, läppar som smakar blod. Vill berätta allt, vill att alla ni förstod.

Jag somnar och vaknar, med silkeslen hud och vågigt hår i mina armar. Vill inte släppa taget, aldrig lämna täcket och hudens varma strömmar. Fingertopparna cirkulerar långsamt och målar abstrakta mönster på din rygg. Jag fann dig och du blev min räddning, och jag som trodde att någon som jag aldrig kunde få någon som du. Men det visar att man kan om man vill för jag ville så himla mycket. Jag ville så himla mycket att jag många gånger förstörde för mig själv. Idag vaknade jag med dig i mina armar och inget kunde varit bättre än det, inget. Vi går ut och brinner upp i natten,  vi brinner under vattenströmmar, under stjärnorna och himlen. Vi somnar under bordet, vaknar upp och inser att det är morgon. Men inget spelar egentligen någon roll så länge det är du, bara du.
 
Det är för dig mitt hjärta slår och du behöver mig som jag behöver dig.
 
E. Je t'aime mon chéri!

Vintersolen blekte allt som en gång var något annat och sommarhusets vy låg vilsamt under damm.

Här är ett utkast till något jag jobbar på.
 
"På fönsterkarmen vilade ett hav av livlösa flugor. Plötsligt surrade det till och någon av de förolyckade gjorde ett sista försök till att fly från fönsterbrädet, vinterns mest populära gravplats. Det stycke papper han lämnat på bordet förra sommaren hade bleknat i vintersolen. Det bildade nu ett randigt mönster av vaniljvita och gyllenbruna streck efter persiennen. Från nedervåningen hördes röster, det var resten av familjen som var i full gång med att göra sig hemmastadda. Han ville inte höra, han ville bara stirra på de tusentals träflisor som täckte skrivbordet. På bordet vilade en guldfärgad klocka som säkert funnits i släkten så länge klockorna existerat. Den var täckt av ett tunt lager damm men en lätt vindpust från ett gläntande fönster skulle lätt avlägsna alla spår som tydligt visade att ingen befunnit sig här på flera månader. Men han ville inte öppna fönstret, han ville inte orsaka kaos i flugornas dödshav. Allt fick vänta, allt."

Papperssvalorna ska äntligen få testa sina vingar

Det är med feberljummen kropp och vinden i håret som jag mycket stolt kan konstatera att min diktsamling är helt färdig. Jag har ägnat de senaste två månaderna till att finputsa alla texter och nu känner jag mig helt nöjd. Tillsammans med endast minutergamla dikter sällskapar texter från flera år tillbaka i tiden. Den första januari började jag, över ett halvår senare var jag klar. Det som händer nu är lite sekretessbelagt men en sak är säkert, boken ska få se ljuset vad som än händer.
 
Jag ser väldigt mycket fram emot att få visa upp min bok "Papperssvalor: verklighetsflykter, elektropulser och svaga hjärtslag" för er så snart jag bara kan!
 
jag skulle springa genom vatten
om våra hjärtan slog lika hårda slag
 
och som i ett slag om ekvatorn
hade du erövrat mig grad för grad
 
//m.

Himmelshöjder, fönstervimmel och körsbärstopping.

Här är några bilder från New York och några bilder som jag tagit för tidningen den senaste veckan. Jag lever och andas men inspirationen flödar inte som den brukar. Jag skriver, men i smyg. Jag lovar att dela med mig av allt snart!

Pansarhud, jag blundar i mörkret och hjärtat läcker.

Jag har pansarhud men jag blöder så otroligt mycket på insidan. Mitt hjärta är inte byggt av sten. Jag trodde att jag visste men glömmer så lätt, lika lätt som jag faller om och om igen. Jag vill bara gömma mig under mitt svala täcke. Jag vill blunda i mörkret, för att slippa se. Jag vill spränga trumhinnorna och slippa höra, slippa tänka, slippa bry mig om allt så himla mycket. Jag vill ha någons trygga hud mot min, känna hjärtat slå. Det är väl inte så konstigt, inte så otroligt svårt att förstå?

Crash Crash Burn!

Jag har haft fullt upp de senaste veckorna men snart kommer en uppdatering, det lovar jag. Så länge kan ni kika på en film från när mitt band var på sverigefinal i tävlingen Metro On Stage.
 
http://www.youtube.com/watch?v=h1RXfHAHnUs

Mannen i den vita hatten.

Det känns helt ofattbart, men imorgon är det faktiskt min tur att ta studenten. Jag tycker om min klass, jag tycker om min klass otroligt mycket. Jag tycker också om mina parallellklasskamrater och jag är mycket nöjd med mitt gymnasieval. När hösten faller kommer jag troligen att sakna Carlforsskas små korridorer och de många lärare som har varit förstående och inspirerande. På samma gång kan jag inte beskriva hur skönt det känns att äntligen få bli fri, fri på riktigt. Nu kan jag lägga all min energi på det jag tycker om allra mest. I sommar ska jag spela musik, fotografera, se Kent flera gånger, skriva, umgås med mina vänner och dra ut på galna äventyr. Framtiden är inte klar men när jag kliver ut på trappen imorgon så gör jag det utan rädsla för vad framtiden har att erbjuda. Imorgon ska jag njuta så mycket det bara går, fälla några tårar och vara lycklig över allt fint vi har upplevt tillsammans. Vem skulle jag vara utan alla er, ni som formade M. som ingen annan gjort.

Tack så himla mycket!

Jag må vara 20 år och färdig med allt som hör ungdomen till men jag kan inte säga annat än att MITT VILDA TONÅRSHJÄRTA SLÅR OCH SLÅR OCH SLÅR.



vem är m.?

Har fått några kommentarer som önskar att jag berättar lite om mig själv och det kan jag absolut göra. Har verkligen svårt för att rama in mig själv men ska göra mitt bästa. Jag är ganska blyg och försiktig av mig men blir mer och mer utåtriktad hela tiden.

Jag heter Martin och bor i Västerås. Jag går mitt sista år på gymnasiet, den Estetiska linjen med inriktning musik, och tar alltså studenten väldigt snart. På fritiden spelar jag bas i ett band som heter 5th Avenue, fotograferar och skriver. Jag är även mycket intresserad av kläder och köper lite för mycket men med drömmar om att jobba som modefotograf så ska jag inte klandra mig själv. Jag tycker väldigt mycket om musik och lyssnar nästan dygnet runt. Allra mest på mitt favoritband Kent som jag upptäckte när jag behövde det som mest. Jag tycker om dem så mycket att jag tatuerat in en låttitel på armen. När jag inte skriver på bloggen så skriver jag texter till mitt band eller jobbar på den diktsamling som jag ska försöka ge ut. De texter som ligger i kategorin "papperssvalor" är utdrag från min bok.

Jag gillar att fantisera och drömmer/tänker väldigt mycket, ibland lite för mycket för mitt eget bästa. Himlen och stjärnorna är bland den vackraste jag vet och fin choklad är något jag verkligen tycker om.

Jag jobbar som frilansande fotograf på den lokala tidningen men skulle helst av allt vilja resa runt i världen och uppleva äventyr. Äventyr tycker jag om, små som stora.

Imorgon bitti åker jag och min familj till New York och den resan har jag sett fram emot väldigt länge. Jag ska shoppa, fotografera och verkligen andas i takt med stadens lungor.

Mest hänger jag på Twitter och Instagram. Även där heter jag "sommarjakt" och de två fungerar lite som en live-feed av mitt liv så följ mig där om ni vill ha mer kontinuerliga uppdateringar. Nedan är några länkar till sidor som jag finns på.

Här kan man lyssna på mitt band: http://www.facebook.com/5thavenueband
Här kan man se mina bilder: http://www.flickr.com/photos/martinbohm/ och http://triangleism.tumblr.com/ .
Här kan man se mina outfits: http://lookbook.nu/martinbohm

Om jag missat något eller om ni vill veta något mer så är det bara att kommentera!

vampyrtankar, mod, hallucinationer och svallvågor under huden.

vampyrtankarna smyger sig långsamt fram på natten, när allt är mörkt och tyst. när världen sover, då är det fritt fram för alla ekon i mitt blod. när jag gör allt jag kan för att slippa vridna hallucinationer och mardrömsfiktioner. när jag drömmer om vassa nyckelben och svallvågor under huden. ibland önskar jag att jag använt talet i svenska nationella till att ställa alla mot väggen. tänk om man vågat.

stjärnstoft, tänd på så kan jag se dig!

ikväll hoppas jag på att få flyga lite bland stjärnorna, ovanför de tunga molnen. gör mig gärna sällskap, ovanför molnen.

huden slocknar och bläckdrömmar tänds. lövtunna nervtrådar känns.

petroleum snurrar och känns så rätt. det rycker i varje lövtunn nervtråd och elektropulserna slår. de slår och slår. på onsdag slår klockorna flera slag än vanligt eftersom "jag är inte rädd för mörkret" bör anlända i ett fint paket. på torsdag slocknar ännu lite hud för att tända bläckdrömmar.

nästa inlägg blir lite bilder som jag tagit under den senaste veckan men när jag publicerar nästa tanke önskar jag att jag fått ett svar. ett sådant svar som man vill ha, ett sådant som bara känns sådär bra.

mina tankar flyr, springer fyratusen mil

mina tankar går: bläck, hjärtslag, fina ord, bläck, synålsregn, USA, svart bläck, din puls, vad du gör, vem du är, elektropulser, hud, stjärnor, svala händer i mina, frihet, mörker, New York, eko, osynlighet, kappvändare, dödsätare, papperssvalor, nyckelben, magisk vyer, rosenröda himlar, svallvågor, tomhet och blåsvarta nätter. 

men det är bara några av de saker som känns under huden mellan svaga hjärtslag och elektropulser.

svart och svår, 19 år. inga magnethjärtan och motpoler.

jag önskar mig någon lika svart och svår som jag, för minus och minus blir plus och jag tror inte på att motpoler hör ihop. vi har väl inga magnethjärtan, eller?

någons tankar som snurrar runt och snuddar vid rymdens alla hörn och följer efter stjärnorna. mörka, djupa ögon, skör hud och äventyrslängtan.

synålsregn

vridna paralleller, svarta hål och synålsregn som pressas genom huden. försvinn, gå iväg, krascha och brinn!

osynlig, jag skriker men ingen hör. orden ekar under huden, i varje ynka elektropuls.

det finns så mycket jag skulle vilja förklara för er men det skulle aldrig gå. för hur många synonymer, rim och metaforer jag än använder så kan jag bara snudda vid de yttersta spetsarna av hur känslorna känns under huden, hur de känns inombords.

jag skulle vilja förklara hur det känns att sitta i ett trångt och mysigt rum med sina vänner men att ändå känna sig tusentals mil ifrån. att känna sig ensam i ett folkhav skär djupare än att känna sig ensam i en öde skog. jag skulle vilja förklara hur det känns att alltid föra två parallella konversationer samtidigt, en inre och en yttre. hur det känns att aldrig förstå vad alla pratar om bara för att vissa ord snurrar runt, runt, runt och ekar, ekar, ekar i huvudet hela tiden, hela tiden, hela tiden.

hör: "oj, är du kvar?"
tänker: märkte ni ens att jag var här från början? ingen har ju pratat med mig. bryr ni er ens? sluta med denna falska entusiasm och detta dåliga agerande.

jag skulle så gärna vilja berätta allt för er och bara skrika rakt ut. men ni skulle nog ändå aldrig förstå. orden ekar under huden, i blodet, i varje hjärtslag, i varje nerv, i varje ynka elektropuls.

solens långväga strålar biter inte sönder kallblodigheten

ett helt liv utan sommar. så känns det för det spelar ingen roll hur starkt den långväga solens strålar lyser, jag är lika kallblodig ändå. det är det jag är van med, det är det jag vuxit upp med. varför skulle det gå att ändra på nu? jag önskar av hela mitt hjärta att det går och jag försöker verkligen. jag lovar, jag försöker. jag försöker så hårt.

dödsätare väntar under sängen och min patronus är förlorad

det verkar som att vi föll tillsammans för när du kollapsade började mörkret lysa starkare. jag tror att du var min patronus, en hjort eller ett rådjur. det är jag helt säker på. 

nu ligger dödsätarna under sängen och väntar medan de osynliga dementorerna sänker temperaturen och stjäl den kvarvarande euforin. de väntar och min patronus är inte bara svag, den är icke existerande.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0