sommarjakt

Vi vadade fram i knähögt sommargräs, på jakt efter midsommarblomster, en sommarkrona för att smycka ditt vågiga hår. Hand i hand och jag visste att du släpper världen när vi går. Vi vadade fram i solnedgången men gräset var för högt, jag tappade fotfästet för snabbt, sjönk till botten av ödemark. Drunknade i lera, jord och sand. Tänkte att jag äntligen fick dansa med en flicka som har blommor i sitt hår. Men istället låg jag hopkurad i skogen, bakom buskar, bakom snår. Du håller huvudet högt, springer runt och runt igen. Jag pressar huvudet tungt mot den rosiga kudde som doftar blomstersött och påminner om din silkeslena hud. Du föll men kunde kliva upp. Jag hade klättrat så högt men tappade taget, föll hjälplöst bakåt. Är det nu som livet brister? När hjärtat slutat slå och jag ligger på botten av mitt hål. Med en kniv rakt i bröstet, mellan revbenen, under hjärtat, över lungorna, välriktat och hårt. En kniv rakt i tomheten, där det känns som mest men inte går att se. Där det blöder utan sår. Hur ska jag någonsin kunna leva efter principer och tolvmånadsvintrar utan sommar eller vår. Kan du lova att det går? 

Vi kanske spelar ett spel men oavsett vem som vinner tillslut så känns allting ganska fel. Säg mig, varför det skulle vara jag när du har oändligt många val? Vi får väl vänta och se, jag kan inte säga att jag vet men tror på min moral. Du ser staden full av svek och jag bjuder in dig till min värld. En sfär, en plats som ingen ser. Jag är inte vek, jag bara säger som det är.

(ett gammalt utkast.)