ingen skär upp kinderna men det finns håligheter i hjärtats mitt
om jag hade några tårar skulle de vara blodröda och skära upp kinderna i sin runda bana mot avgrunden, för det finns hål i allting. igår hörde jag en sång som utökade mitt hjärtas håligheter genom en fullträff med minst nittionio komma nio millimeters kaliber rakt i hjärtats mitt.
jag försöker laga mina väggar, släta ut alla ytor och hitta någon som är lika trasig som jag.
jag försöker laga mina väggar, släta ut alla ytor och hitta någon som är lika trasig som jag.
det finns hål i allting, det är där lite ljus slinker in
idag börjar mitt (jag kallar det sipprande) och det känns bra. kents nya låtar snurrar runt, runt, runt i mitt huvud och jag vill faktiskt inte att de ska sluta. de är hjärtligt välkomna här inne och nu ska jag äta glass, för gamla tiders skull.
flykternas nyckel till overkligheten
drömlika, fiktionsfyllda, metaforiska och sammansatta ord. utan er skulle jag inte vara någonting, utan er skulle jag inte klara en dag. utan er skulle jag aldrig kunna fly från verkligheten. tack för att ni finns.
svallvågor skymmer sikten av min magiska vy
svaga barnsben resulterade i tomma rum och bleka väggar
jag ser rummet framför mig. inte för att jag minns exakt hur det såg ut utan för att det förmodligen såg ut som alla andra rum. jag vet att det var blekt, tomt och stilla. som att det på något retsamt sätt försökte reflektera personen som väntades på besök. en sak är säker, jag kom aldrig mer tillbaka även om jag borde ha gjort det. jag var helt enkelt för liten för att förstå mitt eget bästa.
en paus för att andas frisk luft. glass fick jag med och jag fick välja precis vilken jag ville. jag tog den största och dyraste.
- var har du varit? var har du varit?, skar små barnröster när de lyckades slita sig från bollplanket eller lekarna.
- hos doktorn. ja, "doktorn".
- är du sjuk?
- nej, jag tror inte att det var en sådan doktor.
sedan var det inget mer med det. inte från deras sida i alla fall. men sedan när var det deras sida som räknades? redan då lärde jag mig att det var insidan som styrde och ställde och att man inte skulle sätta sig upp mot den.
den dagen kunde jag verkligen inte förstå varför pappa var ledig från jobbet och varför mina föräldrar lät mig välja precis vilken glass jag ville. idag förstår jag, men det blir inte bättre för det.
den dagen kunde jag verkligen inte förstå varför pappa var ledig från jobbet och varför mina föräldrar lät mig välja precis vilken glass jag ville. idag förstår jag, men det blir inte bättre för det.
hjärtans sköra slag
du bara står och ler
i ditt vinter wonderland
tror att ingen ser
ny hud vid din hand
vilka skuldror, vilken ryggrad
håller du extra hårt idag och
hur många decibel
har ditt hjärtas sköra slag?
beslutsångest och naivitet
i ditt vida vinter wonderland
du kan väl uppträda diskret?
trots att själen står i brand
vilka skuldror, vilken ryggrad
håller du extra hårt idag och
hur många decibel
har ditt hjärtas sköra slag?
kristallbläck klingar i strandkantens brus
elektropulser och varje nerv snurrar i techno-tung fyrtakt
vimmelkantiga ben, snurrande tak, bultande trumhinnor och elektropulser genom hela kroppen. fredagen var verkligen bra, mycket bra.
hårda handleder glider långsamt av vintertäcket
sjukhusallergi och femteklassfobi
jag läste något och fick ett infall, någon slags vision, något som kan liknas vid en optimistisk ambition. jag tänkte att ljuset är ju fint och att vara lycklig är säkert skoj, men sen kom jag på att mörkret är ju tryggt och tysta tankar behöver milslång motion.
och kanske hade jag ett ljus tänt långt borta på en plats där ingen fanns. och kanske har jag fortfarande ett ljus tänt men vad gör det för nytta någon annanstans?
vad hände med fegisen i gruset vars glasögon just sparkats av och hur förvandlades sjukhusallergi och
femteklassfobi till tvåsiffrigt antal av besökstider och sår som alltid svider?
man kan alltid tänka, försöka sig på en överslagsreflektion. men det betyder inte att man börjar leva, i alla fall inte med en optimistisk ambition.
sju, åtta, nio, tio, kanske elva år. ett är säkert, allt är precis som igår.
och kanske hade jag ett ljus tänt långt borta på en plats där ingen fanns. och kanske har jag fortfarande ett ljus tänt men vad gör det för nytta någon annanstans?
vad hände med fegisen i gruset vars glasögon just sparkats av och hur förvandlades sjukhusallergi och
femteklassfobi till tvåsiffrigt antal av besökstider och sår som alltid svider?
man kan alltid tänka, försöka sig på en överslagsreflektion. men det betyder inte att man börjar leva, i alla fall inte med en optimistisk ambition.
sju, åtta, nio, tio, kanske elva år. ett är säkert, allt är precis som igår.
hjärtat bultar iskallt hårt och trycker.
en iskall vindkår och hjärtat bultar hårt, hårt, hårt i det obefintliga månljuset.
marmorhjärtat sticker, trycker, spricker, rycker.
förstaklassig stjärnkollaps
jag faller i mörkertrans när röken virvlar destinationslöst upp mot en blåsvart himmel.
kroppen sviktar med LSD i blodröda ögon och du är sylvass like a blade
jag undrar hur du kunde hantera krig, död och heroin. och jag undrar, LSD, vad fan är det?
jag gömmer mig bland falska lögner in the shade. när du bara går och går, sylvass, like a blade.
blodröda ögon, magnetpupiller. doppade i rödvin och jag ville veta allt om det där och hur du kunde se ljuset genom alla väggar av misär. blicken fastnålad i ditt stormcentrum och ingen viker trots att hjärtat sviker. vilda tankar om varandra, fast i något väntrum.
kroppen sviktar, slocknar, vapnet siktar, allting tjocknar.
en plats för oss, ett annorlunda land bakom den hårda väggen
jag önskar så att jag kunde få ha en "blogg". den skulle inte kallas för blogg och inte bestå av endast en hård vägg med text och platta bilder. den skulle vara mer som ett land, en fristad, för alla fina människor som finns där någonstans.
jag önskar mig en vattentät verklighetsflykt, ett annorlunda land.
det skulle vara en vacker plats för alla människor som hör hemma i min värld, inte din. alla skulle stanna och ingen skulle gå. åh jag önskar, jag önskar så. varför finns det ingen plats för oss?
jag önskar mig en vattentät verklighetsflykt, ett annorlunda land.
guldvisarna stannar för att dansa mot regnbågsväggen när prismorna gör magi
taxmannen lockar med glasäpplen på väg till sjukhuset där jag måste krossa allt
jag ska smaka på taxmannens glasäpplen när jag vill ändra på allt för det är en ensam långa väg hem. jag är på väg till sjukhus för mitt hjärta och för ensamheten. du och jag ska krossa allt, töntarna och alla idioter. det här är min vals för satan och idag fyller jocke år. grattis joakim, du är min hjälte!
centimeterdjupa avtryck och halva hjärtslag när blodet droppar från knivens gräns
det är inte orden som känns, det är blodet som droppar från knivens gräns. så önskar jag i alla fall att det var, fast så är det ju inte. det spelar ingen roll hur mycket blod som spills, brinnande tankar slocknar inte ändå. det spelar ingen roll hur djupt tankarna dränks av litervis alkoholhaltig dryck, allt förflutet lämnar centimeterdjupa avtryck som syns om man vet men inte om man vägrar tro på dumdristighet.
jag tänker på döden, nio millimeters tung kaliber och dödlig ammunition. min internetmisär är lika äkta som mitt hjärtas halva slag, lika äkta som kylan jag känner i trettionio graders uv-strålning en vacker sommardag.
ni är lyckligt ovetande statister i min skuggfyllda regi
ibland kommer jag på mig själv med att göra/tänka vissa saker och undrar "vad håller jag på med egentligen?!". jag har många olika slags infall av orealism och ibland har jag lite svårt för att skilja på dröm och verklighet. kanske är det för att jag så gärna vill leva i mina drömmar och kanske är det för att jag är som jag är.
jag ser hur alla trådstyrda marionettdockor rör sig stelt och agerar på sätt som äcklar mig. "drömmer inte ni?" vill jag fråga, men jag behöver inte. för dockor kan väl inte drömma, eller? är det ni som är stela eller jag som är för kall?
jag har alltid undrat om ni är statister i min skuggfyllda regi eller om jag är dödskaraktären som ni skapade för att ta smällarna, för att manövrera alla era fall av svart mani.
snöstorm
du är insnöad och blind
du bara exploderar
som en snöstorm, en kylig vind
min hjärna imploderar
orden biter lika hårt
gång på gång
du vet att det känns
att huden bränns
dina ord går på repeat
repeat, repeat, repeat
tysta, hårda ord
en dödlig pusselbit
du vet att det känns
du vet att det bränns
men du bara exploderar
och min hjärna imploderar
som en snöstorm, en kylig vind
du bara exploderar
som en snöstorm, en kylig vind
min hjärna imploderar
orden biter lika hårt
gång på gång
du vet att det känns
att huden bränns
dina ord går på repeat
repeat, repeat, repeat
tysta, hårda ord
en dödlig pusselbit
du vet att det känns
du vet att det bränns
men du bara exploderar
och min hjärna imploderar
som en snöstorm, en kylig vind
barnahjärtans svaga slag, riviga tonårspulser och visuell skelettdestruktivitet.
åtta, nio eller tio år är för mycket. för mycket för att jag ens ska minnas hur många år det är. så många år att jag var på tok för ung om man subtraherar dem från min nuvarande ålder. tio, elva eller tolv år. vid den åldern är man ett barn. man ska i alla fall vara det, ett lyckligt barn som springer runt och leker bekymmerslöst med alla sina kompisar.
i åtta, nio eller tio år har jag flytt, gömt mig i skuggorna från mörkret. detta var tydligen ingen lättförgänglig passage och ingen diagonalformad småstadsgränd som man bara glider igenom. detta var något som kräver mod och det börjar bli dags att kräla ut i ljuset nu.
"detta passerar bara som en sval vind genom mitt arma barnahjärtas svaga slag."
"detta passerar bara som en hård och rivig puls i tonårsblodets oljetjocka massa."
"detta passerar bara som tung rök genom lungorna och repar, sätter spår för livet."
"detta passerar bara som skelettdestruktivitet, revben, som en dröm om visualitet."
i åtta, nio eller tio år har jag flytt, gömt mig i skuggorna från mörkret. detta var tydligen ingen lättförgänglig passage och ingen diagonalformad småstadsgränd som man bara glider igenom. detta var något som kräver mod och det börjar bli dags att kräla ut i ljuset nu.
intensivt fastklistrad i spindelnätets mittersta tanketrådar
stryper törstiga vithajar i blodbadet bortom kylans svala hand
mörkret håller mig vaken och tidiga dagar tär på kroppen som långsamt domnar av utmattning. tankarna sliter orken sönder och samman som en törstig vithaj i ett saltat blodbad. man kan inte få saker ogjorda, det är helt omöjligt. man kan inte ångra det man redan gjort eller slippa det man redan upplevt. det vore ju bara för enkelt, eller hur?
jag har svårt för att lämna saker flytande i tankarna utan att håva in dem. jag kan inte sova om jag inte får trassla ut alla pusseltankar och labyrintdrömmar. men det går ju inte heller för så snart en tråd blir fri så stryper kedjorna dubbelt så hårt.
snälla, släpp mig. snälla, låt mig gå. låt mig flygspringa in i drömmarnas land. det är där jag hör hemma, bortom kylans svala hand.
frostbelagda tusenskönor möter dundrande domedagskängor som pressas genom skaren
sovande stjärnor ovan trädtopparna med glidande siluettfåglar under himlavalvets golv
och så rasade barriären i flammornas våg
idag föll järnridån, den ökända ögonlocksbarriären, där lågan brinner trehundrasextiofem dagar om året. men det är skottår så idag var det den trehundrasextiosjätte dagen, det måste ha varit så.
att väggarna kryper närmare är inget ovanligt. men när himlen sviktar och stjärnorna faller, krossas och spricker hänsynslöst mot havets hårda kant så skruvas klockan tillbaka några år. tillbaka till tiden förr då nu var önskat att bli då.
att väggarna kryper närmare är inget ovanligt. men när himlen sviktar och stjärnorna faller, krossas och spricker hänsynslöst mot havets hårda kant så skruvas klockan tillbaka några år. tillbaka till tiden förr då nu var önskat att bli då.
blodig kammarmusik ska fylla dina tankar när du säger "du är precis som alla andra".
jag lovade mig själv, sa det om och om igen tills det ekade i huvudet varje gång som blodet passerade höger kammare och forsade vidare mot vänster.
"BLI ALDRIG SOM ALLA ANDRA!"
det var viktigt och är det fortfarande. jag har aldrig varit som alla andra så jag kanske föddes med denna tanke tatuerad i nervsystemet. jag är stolt över att jag väljer mina egna vägar utan att tänka på vad andra ska tycka. förut kunde jag inte stå upp för mina val men det kan jag nu.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
men ett steg framåt blir två steg bak.
en mörk stjärna
ikväll har jag tittat på broder daniel forever. den var fin, så själsäkta på något vis. jag skulle fällt hundratals tårar om jag bara kunde, men jag kan ju inte. det liksom brinner bakom ögonlocksbarriären men elden vill inte släckas. den kan inte släckas för det brinner ju längre in. det brinner trehundrasextiofem dagar om året. lågan fyller huvudet med tjock, svart och giftig rök.
ikväll fanns det tid, men inte för oss.
men jag väntar här, ge det ett försök.
vitala riktlinjer
detta är inlägg nummer fyra. de tre första är verkligen viktiga så om ni missat dem bör ni läsa. annars kan det bli svårt att hänga med när luftslottet lyfter.
avtryck
att fotografera är något som ligger mig väldigt nära hjärtat och jag kan fortfarande inte förstå hur det ens är möjligt att fånga något på bild. en hel del bilder kommer att läggas upp här i alla fall, både små och stora avtryck.
papperssvalor
jag älskar att skriva texter, kanske främst dikter, och har precis skrivit klart en bok som jag arbetat med under en längre tid. min poesi kommer att gå under namnet "papperssvalor", fria och högtflygande som de är.
verklighetsflykter
jag lever på att fly från verkligheten och spenderar varje möjlig sekund i drömmarnas och fantasiernas värld. det här är min standardkategori för vad jag än gör så tänker jag inte göra det lika grått och känslolöst som verkligheten.
